En ny start.

Imorgon blir vår son 1 år, ett helt år har gått, hur?
Inte för en sekund ångrar jag det där valet vi gjorde den 15 mars 2010. Det var då vi fick reda på att ett litet liv fanns i magen. Alla de känslor som började snurra då, både glädje och oro, går aldrig att beskriva. Men valet vi tog, ja det var verkligen det bästa jag gjort.
Vi var inte tillsammans när Alexander blev till men ändå fick vi väldigt positiv respons på den stora nyheten. Men av några togs det inte lika bra...
När Alexander föddes lovade jag mig själv att när ett år har gått ska jag se
Om dem vännerna bestämt sig för att stanna i våra liv eller lämnat oss.
Nu är den dagen här....

Idag känner jag mig sorgen, när jag ser tillbaka på året och kan räkna på fingrarna dem gånger vissa vänner hört av sig. Jag har verkligen försökt fortsätta höra av mig och vara en god vän men det känns inte som jag får något tillbaka. Dem var mina vänner! Personer jag litade på och trodde alltid skulle finnas i mitt liv. Jag känner
Mig övergiven och missförstådd.
Det här med att bli missförstådd är något jag inte tänker gå in på här allt för mycket men för dem som kände mig innan jag träffade À vet också om hur jag hade det.
Jag skötte min förra seperation dåligt, det erkänner jag. Jag träffade À innan jag riktigt lämnat den förre men hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte känner ånger över det.
Hade det inte blivit som det blivit vet jag inte om jag skrivit detta idag. Så nej jag ångrar inte mitt val och hade jag fått chansen att göra det på ett annat sätt så hade jag inte tagit den. Möjligt så har kanske detta satt sina spår hos vissa personer.

Hur som, jag vet att min man kanske inte är precis den alla tycker är en svärmorsdröm men det viktiga är väl att jag gör det? Jag älskar honom, han är en underbar sambo, en god far och mannen jag vill leva med. Han ger mig styrka och varför kan man inte glädjas för oss?

Nej idag måste jag nog med sorg i hjärtat säga att jag har förlorat några vänner. Jag orkar inte försöka mer, jag är för trött nu. Det gör så väldigt ont och jag rent ut sörjer...

Tusen frågor snurrar i huvudet men den största av alla, vad gjorde jag för fel??

Så ikväll är en dag jag sitter med en konstant tår i ögat. Men imorgon ska handla om motsatsen, ren och skär kärlek, till min son, underbara sambo, familj och härliga vänner som jag älskar så mycket. Efter regn kommer solsken, så sant så sant.